Sussie Olofsson
|
Som tonåring älskade jag arbeta på bondgård, på loven, med alla djuren och alla barnen som fanns på gården. I barnaskaran, som bestod av sex barn, fanns en kille som var som en liten Emil i Lönneberga - "det bara blev". Jag fascinerades av honom! Mitt intresse för barn stod i sig och 1970-1973 gick jag min arbetsterapeututbildning. Sex år efter min examen såg jag min möjlighet att börja arbeta med barn med speciella behov. I sex år arbetade jag intensivt, i mitt eget hem, med två barn som påverkats av sin moders tablett- och spritmissbruk under graviditeten, så kallade FAS-barn. Ett missbruk som bl.a. påverkat barnens beteenden. Dessa beteenden stötte jag senare på hos barn med speciella behov som kom via Barnhälsovården till Barn och ungdomshabiliteringen. Där började jag mitt arbete som arbetsterapeut 1985. Vad som frapperade mig var att dessa beteenden tolkades, av de flesta terapeuter, förskolekonsulenter och läkare, vara orsakade av hur föräldrarna bemött sitt/sina barn samt föräldrarnas förmåga att under- eller överstimulera sitt/sina barn! De attityder som rådde inom sjukvård, barnomsorg och skola mot dessa barn och föräldrar skrämde - och skrämmer mig än idag! På senhösten 1985 hade jag förmånen att få lyssna till arbetsterapeut Anette Boll på Bräcke Östergård när hon föreläste om Jean Ayres. Jean var arbetsterapeut och Ph Doc. och utgick från ’sinnenas betydelse för barnets utveckling’. En mycket spännande och givande föreläsning. När Anette beskrev hur ett gravitationsosäkert barn betedde sig ramlade polletten ner! Så var det ju! De barn som jag vårdat i närmare sex år, uppvisade dessa beteenden dagligen; en överkänslighet för stimuli via balanssinnet (gravitationsreceptorerna) vilket i sin tur påverkar utvecklingen av barnets trygghetskänsla och avspeglas i barnets beteende. De var således inte alls, såsom psykolog och läkare förmodat och förklarat det för oss familjehemsföräldrar; att de var ovarsamt behandlade av sin moder och av hennes män! Mamman hade nog försökt så gott hon kunde. Förutom att barnen var gravitationsosäkra, överkänsliga för stimuli via tyngdkraften, förstod jag att de även hade andra perceptionsstörningar - störningar som påverkade deras beteenden negativt, vilket i sin tur bidrog till att utveckla deras avvikande beteenden. Detta påverkade, i sin tur, hela familjens vardag! Mer om FAS-barn och andra diagnoser som sätts utefter vilka avvikande beteenden som barnet, individen har (oftast orsakade av störningar inom området känsel, Human Haptiska Perceptionsstörningar), kan du läsa om i mina bloggar, www.neuropedagogen.blogspot.com och www.neuropedagogen.wordpress.com Anette Boll öppnade vägen för mig och mitt sätt att se på utvecklingen av barns beteende - hur man bedömer och behandlar barn med beteendeavvikelser! Andra människor som väglett mig i denna förståelse är bl.a. Lars-Erik Larsson med sin bok om Neurofysiologi, neurologen Oliver Sachs med sin bok Ett ben att stå på och specialistläkaren Tore Duvner med boken Barnneuropsykiatri. Oliver Sachs och Tore Duvner verkar vara fantastiska män - de männen är mina gurus! Tillsammans med min kollega, sedan 1985, Britt-Marie Winberg, utvecklade vi en metod. I våra sensomotoriska grupper började vi, tillsammans med specialpedagog och logoped, kartlägga barnens funktioner och beteenden utifrån ett neurobiologiskt synsätt. Samtidigt insåg vi vikten av informationen till föräldrarna och samtalets roll med hjälp av kuratorn. Vi började urskilja de mönster som vi idag fått bekräftelse på utifrån åtskilliga bedömningar, intervjuer, observationer och behandlingar. Vi gjorde en pilotstudie och framförallt en kunskapsfördjupning och kvalitetssäkring, inom ramen av vårt ordinarie arbete, endast för att vi själva brann för att förstå bättre och få en fördjupad kunskap om ’sinnenas betydelse för barnets utveckling’. Av etiska skäl såg jag mig nödsakad hoppa av mitt jobb på Barn och ungdomshabiliteringen 1998. Sedan dess har jag en enskild firma som samverkar med Britt-Marie. Under det första året hade Britt-Marie och jag våra flesta uppdrag via remiss från BUP i Strömstad - se under referenser. Ekonomin inom BUP sades sätta stopp för remisserna och även för den del som vi skulle bidra med, sensomotorisk stimulering, i det påbörjade projektet inom BUP i Strömstad med Alternativa behandlingsmetoder för psykiskt störda barn och ungdomar med neuropsykiatriska problem , där vår del således fick utebli. Starka krafter rådde redan då inom sjukvården och en starkare krafter, mot den komplementära medicinen, skulle vi få stöta på inom snar framtid. En fast tjänst som behandlingsassistent, natt, först på ett behandlingshem för ungdomar (13 - 20 år), sedan, och tills vidare, inom en akutavdelning, båda låg/ligger under Barn- och ungdomspsykiatrin, medför att jag kan ha vissa dagar, dygn, till min egen verksamhet på S. O. Neuropedagogik i Centrum för konsultation och veckoslutskurser. Innan dess arbetade jag även extra som neuropedagog inom träningsskolan och med jämna mellanrum inom boende för utvecklingsstörda vuxna. |
Leg arbetsterapeut och neuropedagog